Hm...

Jag har en viss förmåga att tycka allting är jättebra, precis innan det blir dåligt igen.
Och det retar mig till vansinne.
Men är det en mamma du vill ha så ska du fan i mig få det.
Du kommer få ångra det här så det bara skriker om det.
Jag älskar dig så sjukt mycket så jag skulle kunna slicka din röv medhårs hela livet. Men jag vet ju att plågan som krävs för att komma över dig är kortvarigare. Jag kan komma undan lättare mao. Egentligen vet jag ju att jag borde vika mig för det sistnämnda.
DET GÖR MIG SÅ JÄVLA IN I HELVETE ÄCKLIGT ARG... Att jag ska vara så förbannat snäll jämt och bara låta allt som jag vill ha glida mig ur händerna.
Kunde jag inte ha fått ett uns av elakhet... För det du tror är ilska, det är nog ganska normalt när man lever med en sån människa som dig.
Jag har en sån plågsamt äcklig känsla varje dag, varje kväll, att nu kommer det snart. Nu ska du ut och dricka igen, sen händer det något, eller så är det givetvis mitt fel, bara för att jag inte säger nej. Mitt fel?
Jag vill så gärna att du ska ta ditt eget ansvar, att du ska kunna säga nej, det är inget man dör av. Men jag måste ju erkänna att om det är sant som du säger, att du behöver hjälp, då hjälper jag dig mer än gärna och jag blir glad att du kan erkänna en sån sak.
Men att man mått dåligt hela livet är inget man kan skylla på, det som inte dödar härdar...
Jag har mått dåligt många gånger, men jag kan ju inte använda det som argument till något dumt jag gjort på fyllan.
Varför blir det så här när du ibland kan vara den mest fantastiska människan jag känt, den bästa vän jag haft i hela mitt liv och den mest älskvärda kille jag någonsin träffat... Varför?
Och varför ska jag envist plocka upp skiten och pressa in den mellan nerverna igen.