Jag är egentligen en ganska vek person om jag får säga det själv...
Men jag byggde upp ganska mycket styrka när det tog slut med mitt ex.
Jag tog emot allt, fastän jag förstod så väl att det spårat ur redan i början. Jag tänkte att det här löser sig, det blir alltid bättre. Men sanningen är att det blir inte bättre än man gör det och det blir absolut inte bra om det inte blir bättre på en gång.
Att gång på gång bli anklagad för saker man inte gjort är bland det värsta och mest vedervärdiga jag fått erfara. Jag kunde verkligen knöla ner någon oskyldig stackare för att bevisa för den jag älskade att han inte behövde vara svartsjuk. Men hur jag än knölade så hade jag ändå gjort något absolut förbjudet. Jag kunde säga så elaka saker så jag skäms än idag och önskar att jag kunde be om ursäkt, ändå hade jag utan att han hört ett ord i det närmaste fläkt upp mig naken på bordet framför tom min egen bror.
Jag hade så ont på insidan och jag kände hur nerverna började krypa utanpå kroppen. Ändå försökte jag gång på gång se runt problemet.
Till sist satt jag vid köksbordet mitt i natten och grät, jag tänkte verkligen ta mitt liv, för att JAG gjorde fel hela tiden. Jag var helt säker på att allting var mitt fel.
Men så tänkte jag på allt annat jag hade, allt annat är mina barn, Hur skulle jag kunna lämna dem ensamma. För det är ju så det känns. Jag vet ju ingen mer än mig själv och Janne som kan ta hand om dem. Ska jag bara ge upp allting för en människa som tryckt ner mig i skoskaften så jag börjar känna att jag vill ge upp allting?
Nej du, det var då jag förstod vad som höll på att hända. Det var då jag började släppa taget.
Svartsjuk kan man vara, det är jag, men det får ha någon gräns.
Jag har kommit på att om man ältar saker i tid och otid så får man alltid gå och må dåligt, det vill jag ju inte.
Man är inte mer än människa, men det där, det var ett Babianarsel!
Alla gånger som jag fick inta försvarsposition och skydda någon som ljugit alla rakt upp i ansiktet, trots att jag visste att det omöjligt kunde vara sant...
Alla gånger som jag fått skämmas som en hund över något jag trott på som inte var sant...
Nej fy fan, ibland tycker man det vore ok med lobotomi, för det vete tusan om dom ränderna någonsin går ur?
___________________________
Men, trots att tacksamhet är en sällsynt blomma så tackar jag för att han lärde mig hur man inte skall vara.
Ärlighet varar längst och hädanefter kräver jag uppriktighet, annars kan det vara.
____________________________
Idag, så är jag en starkare människa, jag kanske kan ta mycket skit, men jag har lärt mig att värdera människor. Dom med högt värde är mycket, mycket lätträknade. Eller extremt lätträknade.
Jag har dom på en hand. Nu kan det ju visa sig att jag värderat felaktigt, men då får jag väl degradera vid ett senare tillfälle.
Men fy fan vad tråkig jag är!
Jag tänker sluta nu, jag måste ju komma upp i tid i morgon, blir Bibliotekarie! Det låter ju nästan lite dirty!
Natti!
