söndag 31 juli 2011

Söndag...

Känns ju som att den dagen kommer alldeles för ofta.
Nu ska jag ha tråkigt igen i en hel vecka. Men semestern är ju slut så nu blir det fritids i någon vecka innan jag får komma tillbaka till alla vilda tonåringar igen. Längtar faktiskt dit.
Fast jag ska väl lägga manken till och skaffa mig ett annat jobb, siktar iaf in mig på en FA-skatt till att börja med.
Jag förstår inte varför jag började blogga nu för jag har inte ens lust med det... Så jag slutar väl innan jag skriver nå totalt jävla utvecklingsstört som folk ska reta upp sig på.


fredag 29 juli 2011

Ab imo pectore...

Greps av "Auri sacra fames" och köpte en trisslott, folk talar alldeles för mycket om hur mycket vinster det delas ut, men jag vann inte. Som vanligt. Bara att bita i det sura äpplet och gå te jobbet igen på måndag då.

tisdag 26 juli 2011

Hmmm...

Det var nog inte så här jag ville ha det...


söndag 24 juli 2011

Söndag...

Det är väl för underligt hur man fungerar...
Magen krånglar mest hela tiden, skiträdd för att äta är jag oxå.
Så nu har jag ju i princip bevisat att man kan överleva på filmjölk och kaffe.
Ramlat ner under 70 kilo har jag gjort oxå, det är ju bra. Men jag tycker ju fortfarande att jag är tjock.
Så så länge jag slipper magkatarr är jag nöjd med det som hänt, men den vill ju gärna ge igen om jag provar äta en smörgås eller pasta.
Jag tror att jag kanske skulle ta mig en tur te farbror doktorn och kika lite på vad som är felet. Förmodligen är det den där förbannade LCHF-maten som ställde till det...

fredag 22 juli 2011

Snark...

Regn och åska, jaja, det går väl över någon gång...
Ingenting att göra heller. Städa kanske, men det är tråkigt.
Idag är det iaf fredag, som om det spelade någon roll när man har semester...




måndag 18 juli 2011

Måndag...

Det är fortfarande semester. Jag hatar semester!
Jag har så tråkigt.
Har gjort nästan ingenting idag igen.
Varit hemma, druckit kaffe med Daniels fantastiska pappa, Ketty var hit en snabbis och hämtade köksluckor. Sen gjorde jag ingenting i flera timmar.
Efter dom timmarna åkte jag till mormor och följde med henne och mamma ner på byn, det var så långt så vi tog bilen... Sen skällde mamma om min mage, jag är så trött på den magen, men jag örk inte göra något åt saken. Så länge jag lever är det helt ok att leva på filmjölk. Det är gott. Det är på sätt och vis positivt oxå, jag går ju ner i vikt. Vill man bli fin får man lida pin, eller vad är det dom säger?
Sen kaffe med Fia. Det är väl typ det som hänt. Jag som vill ha äventyr...
I morgon, då ska jag hitta på något... :/

söndag 17 juli 2011

Ensam igen...

Inga barn, ingen älskling...
Traselsudd hade rätt, det ekar här, men nu ekar det ännu mer...
Nästan en hel vecka alldeles ensam igen... Den förra plågade mig vedervärdigt mycket.
Det blir troligtvis samma sak nu, men jag hoppas väl att det inte blir så...
Har väl i princip varit en dålig helg...
Drack gjorde jag igår, det fick jag ta skit för idag. En gång i hela mitt liv har jag verkligen varit fyllsjuk så jag trodde jag skulle dö, idag var värre än den gången. Så jag kanske borde fira att jag verkligen varit rysligt fyllsjuk två gånger på 30 år... Ganska bra resultat egentligen, men det har varit så förskräckligt så jag ville somna och aldrig vakna nå mer... Ända tills <3 kom hem med alvedon, då blev det lite bättre.
Nu får det väl bli lite onödigt tråkigt sittande här resten av kvällen då jag i princip snarkat bort hela dagen...

onsdag 13 juli 2011

Varför skaffar folk barn?

Detta är jag, ett litet pissigt, skitigt och skrikigt spädbarn...
För någon är jag ett helt underbart och efterlängtat tillskott i en familj som skulle offra sina liv för just mig, jag är någons barn.
Jag kan vara jävligt jobbig, redan innan jag föds börjar det. Sen när jag väl är ute blir det troligtvis ännu värre, har du inga barn, räkna kallt med det genom hela den långa graviditeten. En spya innan frukost som gravid är ingenting mot ett kolikbarn som skriker en hel natt.
Skriket var det ja, det är rent ut sagt förskräckligt, det bryter ner en människa på en nanosekund, mammans tuttar vill explodera, grannarna sliter sitt hår. Dom hatar mamman och pappan, vad fan hände med kondomen, p-pillren och det inte riktigt lika tillförlitliga finska rycket?
Men samtidigt, i en annan del av stan är någon överlycklig, deras barn skriker oxå lika högt, men för fan, häng fram pattarna och mata! Eller, bara om du är hemma, gå inte ut på stan och tro att det är naturligt med ammande mammor! Folk springer och hämtar ordningsvakter på grund av perversa fruntimmer som bara vill mata sina barn på det mest naturliga sätt. Men slappna av, rökrummen som fanns förr har byggts om till pattrum, där får du ta fram dina pattar, rulla ut dom, vika ner dom och i det närmaste förse ditt barn med färsk mat utan att någon bryr sig för stunden.
Amning i sig kan vara rätt arbetsamt, bröstvårtorna är som stora sår, man får stockning och 45 graders dödsfeber som gör att allting dansar marengo framför dig. Dessutom är det jobbigt när ungjäveln vill ha tutten två tre gånger i timmen... Man tycker att man aldrig får sova. Men, trots att jag har ammat båda mina barn så länge det gick och kändes ok så har jag aldrig för en sekund känt att dom var jobbiga. Hur trött jag än var så smälte mitt hjärta varje gång jag såg dem i ögonen vid våra amningstillfällen. Vänta tills dom är elva år och kallar dig för idiot, det är då du ska säga att dom är jobbiga!
Och då är dom verkligen jobbiga, dom förstår hur man är jobbig på för vis, det gör INTE ett spädbarn. Ett spädbarn kan aldrig bli bortskämt av för många amningstillfällen, det är dom tillfällena som gör att ditt barn överlever!
Att få barn kan vara en pain in the ass-upplevelse när man ska till tvättstugan, med ett stycke barn och en tvättkorg som väger 52 kilo. Det är ganska stor risk att man är totalt färdig i huvudet och kastar in ungen istället för tvätten i maskin... Nej, men räkna kallt med att det är skitdrygt, du ska ha ditt barn med dig överallt, det är du som skaffade barnet tillsammans med någon du älskar/älskade. Det är ditt ansvar att se till ditt barn, du ska fostra barnet på ett bra sätt. Jag vet att min minsta är väldigt duktig på att kalla mig för bajskorv eller varför inte "Satan Perkligen", vid tillfällen då jag beter mig på ett opassande sätt enligt henne. Men det är väl oxå det jag är väldigt bra på, att använda fula ord som vardagstal. Dom kommer med andra ord att bli lika (o)uppskattade som mig när dom blir stora.
Slutsats... Hade du varit en grottmänniska, tro inte att din familj skulle ställa upp hur som helst och jolla med ditt barn bara för att du är trött. Ungen var din, då är det du som tar hand om den.
Jag kan förstå att man tror att jorden ska gå under för att man inte får sova, man gråter och tänker att man är slut som människa, men är man en riktig mamma, då jävlar ruskar man sig lite och kör järnet igen. Det kommer komma många sovmorgnar, många ensamma dagar utan något att göra och massor av tillfällen då du längtar tillbaka till då ditt barn var alldeles nyfött, alldeles nerkissat och du alldeles sönderskriken i öronen. Dagar då du längtar tillbaka till den gången du bytte blöja och ditt barn hade skitit igenom för sjuttonde gången på två timmar. Dagar då du önskar att du fått lukta på den där tröjan du hade på dig som ditt barn spydde ner så du luktade sur bröstmjölk, tänk, tom en sån sak kan man sakna.
Det bästa jag gjort i mitt liv var mina två barn, som jag älskat villkorslöst ända sedan första gången jag fick dem i min famn, men från första början visste jag oxå att det är mina barn och mitt ansvar.

Jag skulle vilja be om ursäkt för syns skull, men seriöst, varför skaffar man ett barn om man är så in i helvete skitnödig på att supa, gå på bio eller shoppa? Man hinner det när ungarna är större, tiden som spädbarn, det är den viktigaste tiden i livet. Det ångrar man att man missar.

måndag 11 juli 2011

So happy...



Just idag är en mycket bra dag.
Jag kom på igår varför jag är så elak... Jag köpte ett graviditetstest förra veckan och sen tänkte jag att det är ju så klart det som är felet. Och i samband med köpet så kom nervositeten som ett brev på posten.
Jag sprang från apoteket, in på en jävla offentlig toalett och bad till gud, snälla snälla låt mig slippa välja... Jag vill inte välja. Jag vill att allt ska rulla på precis så som det är. Kissade på stickan, då kom det nån jävel och röck i dörren så jag blev ännu mer stressad, det kunde ju stå nån där utanför och trampa. Testet skulle bara ta en minut, men en minut är en evighet när man väntar på något.
En minut gick, men för säkerhets skull väntade jag två, det får väl vara kö tänkte jag... Tänk dessutom om jag börjar gråta i ren panik när jag tittar på stickan och det är positivt??? Då tar det en timme.
Men det var negativt, varför är jag så arg då?
Det börjar på lördagen, jag vill kollapsa på söndagen, jag vill gråta som ett litet barn, varenda nervtråd gräver sig ut och bara letar efter något att slita tag i och gnaga sönder i ren desperation.
På tisdagar börjar det släppa, jag ser ljuset i tunneln, hur mörkt det än är i övrigt. Det är en explosion av känslor som bara stormar omkring och pickar i sig varendaste litet lyckofrö som dom kan finna! På fredagen är nerverna utanpå igen, men dom pirrar bara, dom gör inte illa någonting, dom längtar. Dom svettas ut i händerna, dom gnider sig mot varandra och ger mig elektriska små känslostormar. Så klart var det svaret på hela gåtan.

Det är Daniel jag är arg på.
Jag är inte arg på honom egentligen, det är världen runt omkring som retar mig till vansinne. Jag är kär som en fjortis, jag känner mig sjuk utan honom, känner mig död när han inte sover bredvid mig.
Hur ska den känslan någonsin kunna försvinna när jag aldrig kan få ha honom kvar här i hundra år, under mitt täcke, alldeles så där perfekt mysigt som man knappt kan föreställa sig.
Det är alltså längtan som slår sig fram och våldtar min hjärna, dum som jag är så ger jag mig på och plågar en av få som jag värderar mycket, mycket högt.

Jag tror väl inte han förstår sig på att läsa min blogg eftersom han säkerligen inte uppskattar mina raseriutbrott som jag fått titt som tätt här, men jag hoppas att han förstår hur mycket jag verkligen bryr mig om honom, hur fantastisk, intelligent, underbar och älskvärd han verkligen är.
Även om han är lite mongo, men vem fan är inte det? ;)