So happy...

Just idag är en mycket bra dag.

Jag kom på igår varför jag är så elak... Jag köpte ett graviditetstest förra veckan och sen tänkte jag att det är ju så klart det som är felet. Och i samband med köpet så kom nervositeten som ett brev på posten.

Jag sprang från apoteket, in på en jävla offentlig toalett och bad till gud, snälla snälla låt mig slippa välja... Jag vill inte välja. Jag vill att allt ska rulla på precis så som det är. Kissade på stickan, då kom det nån jävel och röck i dörren så jag blev ännu mer stressad, det kunde ju stå nån där utanför och trampa. Testet skulle bara ta en minut, men en minut är en evighet när man väntar på något.

En minut gick, men för säkerhets skull väntade jag två, det får väl vara kö tänkte jag... Tänk dessutom om jag börjar gråta i ren panik när jag tittar på stickan och det är positivt??? Då tar det en timme.

Men det var negativt, varför är jag så arg då?

Det börjar på lördagen, jag vill kollapsa på söndagen, jag vill gråta som ett litet barn, varenda nervtråd gräver sig ut och bara letar efter något att slita tag i och gnaga sönder i ren desperation.

På tisdagar börjar det släppa, jag ser ljuset i tunneln, hur mörkt det än är i övrigt. Det är en explosion av känslor som bara stormar omkring och pickar i sig varendaste litet lyckofrö som dom kan finna! På fredagen är nerverna utanpå igen, men dom pirrar bara, dom gör inte illa någonting, dom längtar. Dom svettas ut i händerna, dom gnider sig mot varandra och ger mig elektriska små känslostormar. Så klart var det svaret på hela gåtan.

Det är Daniel jag är arg på.

Jag är inte arg på honom egentligen, det är världen runt omkring som retar mig till vansinne. Jag är kär som en fjortis, jag känner mig sjuk utan honom, känner mig död när han inte sover bredvid mig.

Hur ska den känslan någonsin kunna försvinna när jag aldrig kan få ha honom kvar här i hundra år, under mitt täcke, alldeles så där perfekt mysigt som man knappt kan föreställa sig.

Det är alltså längtan som slår sig fram och våldtar min hjärna, dum som jag är så ger jag mig på och plågar en av få som jag värderar mycket, mycket högt.

Jag tror väl inte han förstår sig på att läsa min blogg eftersom han säkerligen inte uppskattar mina raseriutbrott som jag fått titt som tätt här, men jag hoppas att han förstår hur mycket jag verkligen bryr mig om honom, hur fantastisk, intelligent, underbar och älskvärd han verkligen är.

Även om han är lite mongo, men vem fan är inte det? ;)