Det kan det fan aldrig bli...
Och hur jag än vrider och vänder på allt så blir det än mer bekymmer.
Jag känner mig för tillfället som ett enda stort bekymmer.
Bla bla bla...
I morgon är det iaf sista dagen på jobbet sen är man långledig.
Det är tomt och tråkigt på jobbet utan ungar...
När dom är där händer det iaf något.
Mina egna ungar föredrar att befinna sig utomhus och är dom där måste även jag vara det.
Så nu sitter jag mitt i ett förfall, för hur det än är så hinner dom in och röra till överallt.
Inte orkar jag göra något åt röran heller. Jag har ont precis överallt efter den här jävla bilreparationen, dessutom töntade jag väl till det med en vända i solariet igen... Så klart slutar det med en jävla svidig bränna på dom mest obekväma platserna jag kan tänka mig.
Herrn i huset har jag lyckats se irl fem minuter idag tror jag... Funderade på om man kanske skulle ta ett stryptag på honom och åka till nån tom och tyst Jungel vars jag kan få lära känna honom.... Eller han mig. Nog för att kärringar är endra griniga spektakel, men inte så griniga som han tror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar