Jag blir måttligt road av andra människor.
Jag insåg ju för flera år sedan att alla är idioter utom en själv. Det blev en konstig mening, men det går inte att formulera den bättre.
Det spelar ingen roll vad någon gör, det är en principsak att allt andra gör är idiotiskt. Man har sin familj och vi får väl be till gud att vi är ett undantag från alla idioter.
Jag är relativt nöjd med hur jag har det, jag kan tycka att mycket är åt helvete, men när det gäller min familj så är dom viktigast av allt, bäst är dom också.
Karlar är alltid dumma i huvudet, vad dom än gör, men om jag tänker efter så är det precis lika illa med fruntimmer. Problemet är bara att dom borde förstå det själva, utan att man behöver informera dem om det.
Jag har hur många exempel som helst. Det har säkert ni med när det gäller mig, men jag ser ju mig själv som en väldigt logisk och eftertänksam person. Jag har gjort bort mig många gånger, men ni är ju för jävliga!
En jag känner, nämner inga namn, men olustigt nog så vet du nog vem du är, du är väl vad man kallar för fullblodsras i sängen, lite som Svartenbrandt, fruntimmren verkar tycka att du har högt avelsvärde. Du har lyckats knulla fram flertalet barn, utan att komma till insikt. Barn tar tid, fruntimmer blir griniga och det liv du hade innan försvinner mer och mer i takt med barnafödandet. För att underlätta så byter du till nya fruntimmer, skippar ungarna och tror att just så här ville du ha det. Precis som det är nu är jättebra, men så kommer det ett till barn, då byter vi igen och får ett fantastiskt liv. Är det så?
På vilket sätt får dina barn ett fantastiskt liv utan sin pappa, kanske utan kontakt med sina syskon som du i ivern råkade vilja ha för att sedan i största allmänhet glömma bort. Enkom när det passar dig tar du ditt ansvar för vad du gjort och då känner du dig utnyttjad. Ett barn är ett levande ting som kommer behöva sina föräldrar väldigt länge och som inte vill annat än att bli älskad av sina föräldrar.
Hur kan man göra så, inte för det är ovanligt att pappor skiter i sina barn, men om man känner att det inte fungerar med ett barn så kan man ju tänka efter innan man gör flera.
Jag är så glad för att mina barns pappa verkligen går in för att se till att dom har det så bra som möjligt trots att vi flyttat ifrån varandra. Hur arga vi än har varit på varandra så är det viktigaste alltid barnen. Man är helt enkelt tvungen att acceptera det och göra det bästa av situationen.
Dessutom skulle jag faktiskt utan att tveka påstå att deras styvpappa är bättre på att sköta om de två barn som inte ens är hans egna än du är när det gäller dina barn.
Jag tycker det är sorgligt, du borde verkligen fundera på att växa upp. Man kan vara hur barnslig och omogen som helst och ha hur roligt som helst fastän man tar hand om sina barn. Det måste jag vara ett levande exempel på.
Nej, nu orkar jag inte skriva mer om det här för jag blir bara mer irriterad på alla idioter... :)
Jag får väl fortsätta när jag får ny energi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar