Detta är jag, ett litet pissigt, skitigt och skrikigt spädbarn...
För någon är jag ett helt underbart och efterlängtat tillskott i en familj som skulle offra sina liv för just mig, jag är någons barn.
Jag kan vara jävligt jobbig, redan innan jag föds börjar det. Sen när jag väl är ute blir det troligtvis ännu värre, har du inga barn, räkna kallt med det genom hela den långa graviditeten. En spya innan frukost som gravid är ingenting mot ett kolikbarn som skriker en hel natt.
Skriket var det ja, det är rent ut sagt förskräckligt, det bryter ner en människa på en nanosekund, mammans tuttar vill explodera, grannarna sliter sitt hår. Dom hatar mamman och pappan, vad fan hände med kondomen, p-pillren och det inte riktigt lika tillförlitliga finska rycket?
Men samtidigt, i en annan del av stan är någon överlycklig, deras barn skriker oxå lika högt, men för fan, häng fram pattarna och mata! Eller, bara om du är hemma, gå inte ut på stan och tro att det är naturligt med ammande mammor! Folk springer och hämtar ordningsvakter på grund av perversa fruntimmer som bara vill mata sina barn på det mest naturliga sätt. Men slappna av, rökrummen som fanns förr har byggts om till pattrum, där får du ta fram dina pattar, rulla ut dom, vika ner dom och i det närmaste förse ditt barn med färsk mat utan att någon bryr sig för stunden.
Amning i sig kan vara rätt arbetsamt, bröstvårtorna är som stora sår, man får stockning och 45 graders dödsfeber som gör att allting dansar marengo framför dig. Dessutom är det jobbigt när ungjäveln vill ha tutten två tre gånger i timmen... Man tycker att man aldrig får sova. Men, trots att jag har ammat båda mina barn så länge det gick och kändes ok så har jag aldrig för en sekund känt att dom var jobbiga. Hur trött jag än var så smälte mitt hjärta varje gång jag såg dem i ögonen vid våra amningstillfällen. Vänta tills dom är elva år och kallar dig för idiot, det är då du ska säga att dom är jobbiga!
Och då är dom verkligen jobbiga, dom förstår hur man är jobbig på för vis, det gör INTE ett spädbarn. Ett spädbarn kan aldrig bli bortskämt av för många amningstillfällen, det är dom tillfällena som gör att ditt barn överlever!
Att få barn kan vara en pain in the ass-upplevelse när man ska till tvättstugan, med ett stycke barn och en tvättkorg som väger 52 kilo. Det är ganska stor risk att man är totalt färdig i huvudet och kastar in ungen istället för tvätten i maskin... Nej, men räkna kallt med att det är skitdrygt, du ska ha ditt barn med dig överallt, det är du som skaffade barnet tillsammans med någon du älskar/älskade. Det är ditt ansvar att se till ditt barn, du ska fostra barnet på ett bra sätt. Jag vet att min minsta är väldigt duktig på att kalla mig för bajskorv eller varför inte "Satan Perkligen", vid tillfällen då jag beter mig på ett opassande sätt enligt henne. Men det är väl oxå det jag är väldigt bra på, att använda fula ord som vardagstal. Dom kommer med andra ord att bli lika (o)uppskattade som mig när dom blir stora.
Slutsats... Hade du varit en grottmänniska, tro inte att din familj skulle ställa upp hur som helst och jolla med ditt barn bara för att du är trött. Ungen var din, då är det du som tar hand om den.
Jag kan förstå att man tror att jorden ska gå under för att man inte får sova, man gråter och tänker att man är slut som människa, men är man en riktig mamma, då jävlar ruskar man sig lite och kör järnet igen. Det kommer komma många sovmorgnar, många ensamma dagar utan något att göra och massor av tillfällen då du längtar tillbaka till då ditt barn var alldeles nyfött, alldeles nerkissat och du alldeles sönderskriken i öronen. Dagar då du längtar tillbaka till den gången du bytte blöja och ditt barn hade skitit igenom för sjuttonde gången på två timmar. Dagar då du önskar att du fått lukta på den där tröjan du hade på dig som ditt barn spydde ner så du luktade sur bröstmjölk, tänk, tom en sån sak kan man sakna.
Det bästa jag gjort i mitt liv var mina två barn, som jag älskat villkorslöst ända sedan första gången jag fick dem i min famn, men från första början visste jag oxå att det är mina barn och mitt ansvar.
Jag skulle vilja be om ursäkt för syns skull, men seriöst, varför skaffar man ett barn om man är så in i helvete skitnödig på att supa, gå på bio eller shoppa? Man hinner det när ungarna är större, tiden som spädbarn, det är den viktigaste tiden i livet. Det ångrar man att man missar.