Katastrof på katastrof...

På jobbet är det tomt, i mitt huvud är det fullt.
Jag har någon timme kvar att lida och det känns som en jävla evighet.
Det värsta är ju att om det går bra, då måste jag ju verkligen hitta någonstans att bo.
Vart vill jag bo, och vad passar bäst med ungarna...
Ojojoj...