Precis...

...När jag hade tagit fram gardiner och skulle byta i köket så kom jag på att jag inte skrivit något här på länge. Det är väl säkert skönt att slippa för att jag är så jävla negativ. Men det skiter jag i för så fort jag skriver något positivt här är det något som går käpprätt åt skogen.

Jag känner mig så fantastiskt negativ till den här graviditeten. Det känns som att den har underminerat marken jag går på. Allt som har med den att göra utom själva barnet känns helt åt helvete. Magen gör uppror på alla sätt när jag försöker äta, jag har fått stressutslag, jättelågt blodtryck (vilket förmodligen är bättre än tvärt om iaf), mår illa, vill bara sova. Orkar inte borsta håret eller bry mig över huvud taget om någonting. Och det värsta av allt är hjärtat, jag har aldrig förut varit med om att mitt hjärta fungerat på något annat sätt än det alltid har gjort. Nu slår det så jag tror jag ska få det i halsen när jag sover. Det irriterar, stressar upp mig ännu mer och gör ju så klart att jag blir ännu tröttare.

Med trötthet kommer tjurighet. Eller kanske inte tjurighet egentligen, det lutar mer åt att jag vill gråta över allt. Ah, det är ju så det fungerar att vara med barn. Ja, men det skiter jag i. Ska man bli helt störd i huvudet av det?

Det enda jag i princip tänker på är hur tjock jag är, hur tjock jag ska bli när det här är klart. Eftersom det varit det enda jag tänkt på i flera år så biter det sig kvar stenhårt och jag panikväger mig flera gånger i veckan. Står ganska stilla men blir ledsen när det ökat, trots att jag vet att det just nu inte är tillfälle att gnälla över hur man ser ut när någonting växer inuti en som man inte alls kan styra över. Jag vill kunna styra över det.

Hela tiden blir man påmind av det oxå, det spelar ingen roll om det är kattjäveln som är tjock. Jag tar åt mig ändå. Och vaddå, blev hon smällfet efter att ha fått sitt barn? Ja, då blir jag oxå det.

Man ska vara en Barbie, eller fotomodell för att göra alla tillfreds. En bebis i magen innebär inte större röv, mer fendrar eller fläsk i största allmänhet. En liten nätt kula på magen som man nästan kan se babyns konturer genom och gärna några revben som sticker ut lagom skitperfekt.

Och här sitter man, fet som en gris, törs inte ens ta en promenad för då somnar man väl efter vägkanten. Men man skulle ju kunna se det som att spyorna tränar upp kroppen på ett bra sätt. Man kanske slipper en hängmage?

Nej, nu ska jag byta gardiner, putsar jag fönstren kanske jag blåser skallen av en och annan fettiskalori.