Ja, det är nog det det här blir. Jag har så tråkigt, jag är så arg, sur, ledsen och irriterad på allting. Och det värsta är att jag inte tycker någon i hela världen förstår mig. (Att jag började förra meningen med ett 'och' var för att min lärare talade om för mig att det är helt ok bara man formulerar en bra mening.)
Jo, jag tycker att alla som irriterar mig borde förstå varför dom irriterar mig utan att jag måste tala om det för dom, när inte det fungerar så blir jag så jävla arg. Jag håller käft Skitlänge och är långtjurig så jag skäms själv.
Men jag har verkligen svårt för att komma till skott och tala om direkt hur jag känner det. Eller så säger jag det aldrig och hoppas att det skall ordna sig någon jävla gång i mitt liv.
Men just för tillfället så är precis allting ställt på sin kant, iom all sjukness vi varit drabbade av så har jag haft alldeles för mycket tid att tänka. Jag har ifrågasatt absolut allting, tom mitt omdöme när det gäller att skaffa ett till barn. Vad ska man med ett barn till att göra? Jo, jättemycket. Allt börjar om från början. Jag känner mig helt inlåst med det här eftersom jag aldrig känt så förut. Vart fan kommer det ifrån? Jag kanske börjar bli dum i huvudet på riktigt?
Osäker på precis allting omkring mig är jag oxå. Det lurar faror bakom varje hörn och det gnager mig ända in i ryggmärgen.
Att jag varit riktigt elak förut när jag varit med barn minns jag alldeles för väl, men den här gången är det som ett jävla blandfyrverkeri som kostat hur många tusen som helst. Precis allting känns fel, jag vill verkligen gömma mig under en madrass och inte komma fram förrän om tio år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar