Åldersnoja!

Jag är vuxen nu, det är egentligen helt åt helvete. Men jag vet ju att jag aldrig kommer bli vuxen hur gammal jag än blir. Det är väl kanske nån störning.
Behövs det så kan jag ju vara skitvuxen, fast oftast så är jag skitbarnslig.
Jag tror allting går lättare då. För när jag verkligen anstränger mig och ska vara vuxen så blir jag deprimerad. Deprimerad över att jag inte var en smart 16-åring som skaffade en sugardaddy, eller varför prostituerade jag mig inte? Varför tog jag inte chansen och drog från den här förbannade hålan?
Ja, jag kommer bara på en hel hög med konstiga och säkert helt idiotiska saker, förmodligen fortfarande lika barnsliga som när jag låtsas att jag inte är vuxen.
Fast jag tror ju att det hade varit jävligt bra om man tänkt efter lite mer än man gjort på dom här 31 åren. Men tänker man efter för mycket så missar man ju en massa saker. Och tänker jag efter så blir jag ledsen. Det har jag ingen lust med.
Höst är det oxå, jag blir lätt ledsen då, men på något sätt så känns det inte så motigt som det brukar. Jag är glad för det jag har (och nu blir det som vanligt nå skit för att jag skrev det, men jag ville skriva det iaf).
Jag har ju två underbara barn, iaf när dom sover. ;) Sen har jag ju Daniel. Han gör mig alldeles jätteglad för det mesta. I morse när jag vaknade hade jag fått ett sms av honom, det gjorde ju så jag blev på BRA morgonhumör ist för det där förskräckliga som jag har en viss ovana att kunna plocka fram jämt.
Sen har jag ju sju katter... Det mår jag egentligen inte alls så bra över, men vad gör man inte för sina barn...
Nu flöt jag ju bara in på en massa tok, det jag ville skriva om har jag inte ens börjat skriva om.
Jag satt här och funderade igår.
Jag blev så uppretad, jag har blivit ganska skadad dom senaste åren. Jag har fortfarande ångest över att mitt liv bara krossades en dag, det livet som jag trodde var perfekt. På senare tid inser jag ju att det kanske inte alls var så perfekt som jag trodde.
Sen träffade jag en idiot och det spelade ingen roll hur jävligt allting var. Jag bara gled med och kasade ner för kanten.
Precis alla andra såg hur illa det var, jag såg och jag kände verkligen hur det plågade mig inuti, men jag gled med. Han var perfekt, den bästa, den som talade om för mig hur jag skulle ha det. Jag vet ju att det var han som talade om det för mig.
Själv brydde jag mig inte, han sa ju att allt var bra. Inte förrän när jag satt vid köksbordet en natt och verkligen tänkte ta livet av mig för att komma undan honom insåg jag att något var fel. Riktigt fel. Den enda och stora anledningen till att jag inte gjorde det var mina barn, hade dom inte funnits hade jag lätt gjort det.
Efter det krävdes ett enda ynkligt skratt för en patetisk lögn, då visste jag att nu var det nog. Man ljuger inte för varandra. Jag har aldrig känt den känslan som jag fick då, en äcklig känsla av hat och dessutom hade jag kunnat slå ihjäl honom. Det måste väl ha varit uppvaknandet.
Ut åkte han, sen fick jag ett rent helvete i flera månader. Jag började verkligen tro att han skulle döda mig om han fick tag på mig.
Som tur var hade jag vänner som verkligen ställde upp och hjälpte mig när det var som värst.
Fortfarande har han uppenbara problem med sig själv då han gärna anklagar mig för saker som jag kan motbevisa mycket lätt. Till exempel, han trakasserade mig i flera månader dygnet runt på mobilen, själv säger han till folk att det var jag som gjorde det mot honom. Jag har god lust att göra ett utdrag från telia för att bevisa för folk som frågar mig om det är sant, jag önskar dom kunde se det jag sett.
Dessutom har jag snott alla hans saker, datorn (den betalar jag på fortfarande), surroundsystemet som kostade 10 000:- (dra av nio tusen + att det var ett utställningsexemplar med en trasig högtalare), diskmaskinen i huset, den krediten betalade jag klart själv när jag sålde huset. Det finns så många sjuka exempel på vilket svin det är. Men jag tröttnade och skickade till honom att om han inte slutade dra valser för sina "vänner" så polisanmäler jag honom för förtal, då fick jag till svar att han tyckte jag skulle sluta trakassera honom. (Ett sms)
Hans jävla äckliga desperata uppenbarelse har förstört mycket i mitt liv. Den galna svartsjukan förstörde mest, jag är så jävla rädd för svartsjuka att jag skulle kunna krypa ur skinnet om jag anar minsta lilla uns av det. Jag känner mig skyldig hela tiden trots att jag vet att jag aldrig jort något fel. Jag skulle lätt erkänna att jag gjort saker bara för att det känns precis som att jag är skyldig när man blivit så sjukt anklagad som jag blev av honom. Jag trodde verkligen att jag var en slampa som bjöd ut mig till vem som helst, fast jag märkte det bara inte själv. Man kan ju inte dricka kaffe med någon av motsatt kön om man inte vill knulla med den personen. Det är bara så. Spelar ingen roll att det var åtta till med, rena ormgropen MAO.
Sorgligt är det och ont gör det för jag kan verkligen inte bli av med känslan att jag borde låsa in mig och gömma mig för alla jag känner, man vet aldrig, helt plötsligt slår det väl slint och man ligger där i sänghalmen med ett fruntimmer eller varför inte min egen bror, för så sjuk var jag enligt honom.
Det är så många saker som etsat sig kvar i mitt huvud och jag kan verkligen inte komma undan det, det ligger där och lurar hela tiden.
Nej fy fan.